ANNAS BLOGG

Jag fick härom dagen av en slump reda på att en kille (Pontus) som jag "växte upp med" tagit sitt liv för snart 2 veckor sedan! Blev verkligen chockad... Han var dagbarn hos mammas kollega Kerstin i många år... så vi har tillbringat många eftermiddagar med att leka på gården, äta mellanmål ihop o varit på läger med alla dagmammorna! Jag har inte sett honom på måånga år och mitt starkaste minne av honom var att han var ett busfrö med krulligt hår som alltid hördes o syndes! :)
Han var ett år yngre än mig, hade flickvän, familj, vänner o ett bra jobb... o hans vänner beskriver honom som en väldigt glad kille på minnesklubben som startats på Facebook för honom... min första tanke var "Hur kan en person i min ålder bara sluta kämpa, att ta beslutet att sluta leva?" ... men mina nästa tankar var ju att jag faktiskt själv tänker de tankarna varje dag...! O det skrämmer mig att han vågade - att han var så egoistisk o gjorde slut på sitt lidande...! Tänk om jag samlar samma mod... tänk om jag gör verklighet av mina tankar? Tänk att få slippa att ha ont...  Förlåt för min tankar... =(

Huvudvärken har varit så intensiv idag att jag varit illamående... satte mig på toaletten på jobb o grät... torkade såklart tårarna o sminkade mig på nytt o gick åter ut i butiken med mitt fejkade leende för att hjälpa kundjävlarna!! Tillsist sa Richard åt mig att gå hem...börjar bli rädd att jag ska förlora mitt jobb om jag ska fortsätta att må såhär... Vad ska jag göra?? Hjälp...